Natasjas avsked.
'Stranden vid ett stilla hav. Solen på väg sjunka ner under horisonten.'
- Jag vill inte leva längre. Sade Natasja och vände sig mot mig. Hennes blick var stilla och ansiktsuttrycket så uppriktigt att jag inte kunde förmå mig att säga de innehållslösa ord och fraser vi vanligen tröstar våra olyckliga medmänniskor med. Hennes tonfall gjorde klart att detta inte var ett infall som så ofta annars. Hon hade heller aldrig varit den som sökt uppmärksamhet för uppmärksamhetens skull även om många av hennes påhitt ofta varit väl galna.
Av Natasjas eviga leende och skratt vilka orsakat så mycken olycklig kärlek bland män syntes inte ett spår. Hon var väl medveten om sin dragningskraft och hade aldrig dragit sig för att nyttja den i för mig oftast dunkla syften. Hennes uppförande hade länge varit del i ett spel för att komma förbi muren av ytlighet hos vårat umgänge. Länge trodde vi nog båda att det skulle finnas något bakom den gråa sega massan men den tycks alltför massiv för att något skulle kunna överlevt. Åldrandet är en fälla som slår igen med insikt endast för ett mycket litet fåtal.
Natasja tar min hand och trycker den hårt innan hon vadar ut i vattnet. Utan att se sig om simmar hon utåt mot den punkt där solen snart skulle försvinna. Jag står ensam kvar på stranden och sörjer min egen brist på styrka, att inte orka följa henne.
- Jag vill inte leva längre. Sade Natasja och vände sig mot mig. Hennes blick var stilla och ansiktsuttrycket så uppriktigt att jag inte kunde förmå mig att säga de innehållslösa ord och fraser vi vanligen tröstar våra olyckliga medmänniskor med. Hennes tonfall gjorde klart att detta inte var ett infall som så ofta annars. Hon hade heller aldrig varit den som sökt uppmärksamhet för uppmärksamhetens skull även om många av hennes påhitt ofta varit väl galna.
Av Natasjas eviga leende och skratt vilka orsakat så mycken olycklig kärlek bland män syntes inte ett spår. Hon var väl medveten om sin dragningskraft och hade aldrig dragit sig för att nyttja den i för mig oftast dunkla syften. Hennes uppförande hade länge varit del i ett spel för att komma förbi muren av ytlighet hos vårat umgänge. Länge trodde vi nog båda att det skulle finnas något bakom den gråa sega massan men den tycks alltför massiv för att något skulle kunna överlevt. Åldrandet är en fälla som slår igen med insikt endast för ett mycket litet fåtal.
Natasja tar min hand och trycker den hårt innan hon vadar ut i vattnet. Utan att se sig om simmar hon utåt mot den punkt där solen snart skulle försvinna. Jag står ensam kvar på stranden och sörjer min egen brist på styrka, att inte orka följa henne.
Kommentarer
Trackback
