puder...
Gråvitt puder virvlande över gravgård
Kremerad kropp far vart död ville
Ett spratt av Gud
Idiotisk nyck av människa
Tror sig förmer
Så svårt se sig för vad hon är
Unkna ruttnande blommor på grav
Allhelgonaljus brinner längre än minne
...
Över stora mörka vatten
Att vid minsta skymt av guldgul strand
Tvärt kastas åter ut i natten
Natasjas avsked.
- Jag vill inte leva längre. Sade Natasja och vände sig mot mig. Hennes blick var stilla och ansiktsuttrycket så uppriktigt att jag inte kunde förmå mig att säga de innehållslösa ord och fraser vi vanligen tröstar våra olyckliga medmänniskor med. Hennes tonfall gjorde klart att detta inte var ett infall som så ofta annars. Hon hade heller aldrig varit den som sökt uppmärksamhet för uppmärksamhetens skull även om många av hennes påhitt ofta varit väl galna.
Av Natasjas eviga leende och skratt vilka orsakat så mycken olycklig kärlek bland män syntes inte ett spår. Hon var väl medveten om sin dragningskraft och hade aldrig dragit sig för att nyttja den i för mig oftast dunkla syften. Hennes uppförande hade länge varit del i ett spel för att komma förbi muren av ytlighet hos vårat umgänge. Länge trodde vi nog båda att det skulle finnas något bakom den gråa sega massan men den tycks alltför massiv för att något skulle kunna överlevt. Åldrandet är en fälla som slår igen med insikt endast för ett mycket litet fåtal.
Natasja tar min hand och trycker den hårt innan hon vadar ut i vattnet. Utan att se sig om simmar hon utåt mot den punkt där solen snart skulle försvinna. Jag står ensam kvar på stranden och sörjer min egen brist på styrka, att inte orka följa henne.
Månsken
Judas, Judas, du är min ende vän
Judas, Judas, allt var bättre förr
Judas, Judas, Månsken
Judas, Judas, du ligger där så vacker
Skrik inte älskling.
I drömmen...
Endast i drömmen är jag fri
I drömmen levande
I drömmen är jag med dig
I drömmen anar jag vad lycka kan vara
Som skriften i imma på fönstret
Som snö i vårsol
Bleknar mitt minne av dig då jag vaknar
Bleknar
mitt hopp om vad som kunde vara
Smuts Och Blod
Sprutan rullar iväg över sanden ner mot vattnet
Kittlandet i näsan outhärdligt
Jag når ändå fatt i den sandiga nålen
Tur jag fått lite redan
Hugger mig i armen
Hjärnan får sitt på några sekunder
Slipper bry mig om min kropp
Ser inte riktigt vem som är brevid mig
Hon vill ha
Hon är vacker nog
Hon tar och hon kommer dö i mina armar
Det vet jag inte då men det vet jag nu.
Ödegården
Falna väggar
Övergiven grund
Inte ett minne från var barn en gång skrattade.
Ingen väntar var muren slutar
Rosor klättrande över sten
Mossa växande i glipor
Glesnande lövträd
Gran allt närmande.
